Funkis – 30-talets älskade byggnadsstil
Rena former, vita fasader och asymmetriskt placerade fönster. Funkishusen är lika tilltalande för bostadssökande idag som när de fick sitt stora genombrott i och med Stockholmsutställningen 1930.
Foto: Folio
Funktionalism, eller funkis som det kallas i vardagligt tal, är en stil som växte fram under 1920- och 30-talen för byggnader, trädgårdar och stadsbyggnadskonst, efter att man i decennier debatterat om vilket ideal som skulle gälla i den moderna västvärlden. ”Form follows function” var grundtesen för denna inriktning och innebar att arkitektens eller formgivarens egentliga uppgift var att hitta funktionen i en byggnad eller ett föremål – sen skulle formen uppstå därefter. Även möbler, bruksföremål och textilier tog i högsta grad intryck av den nya, mer ändamålsenliga utformningen.
De traditionella stilarna la man nu åt sidan och arkitekter i hela världen ställde sig plötsligt emot onödiga ornament och ”oärliga” utsmyckningar. Nu var det byggnadsmaterialets inneboende egenskaper som hyllades – det absolut hetaste var armerad betong, rostfritt stål och masonit. De nya materialen och byggnadsteknikerna skulle helst också vara synliga i husfasaden.
Fick sitt genombrott på 20-talet
I Sverige väcktes intresset för den nya funktionalismen redan i slutet på 20-talet, men fick sitt ordentliga genombrott på Stockholmsutställningen på Djurgården 1930. Utställningen arrangerades av Svenska Slöjdföreningen (nuvarande Svensk Form) och Stockholm stad.
Budskapet var radikalt: den moderna arkitekturen behövde anpassa sig till den befintliga stadsbebyggelsen och till invånarnas behov. Det fanns även socialpolitiska strömningar som påverkade utformningen av de nya bostäderna. Folk skulle inte längre behöva bo trångt, mörkt och med dålig standard. Nu skulle hushållet vara lättskött och ytorna lättstädade.
Arkitektens uppgift var att se till att människorna fick en bra bostad och livsmiljö. Le Corbusier berömda uttalade om att husen snarare skulle vara ”maskiner att bo i” säger mycket om tidens nya inställning till bostädernas utformning. Funktionen fick nu bestämma formgivningen.
Luftigare stadsplanering
Villastäder växte fram och i tätbebyggda områden växte de så kallade smalhusen och lamellhusen upp – som placerades så att solljuset skulle nå in i alla lägenheter.
Stadsplaneringen blev luftigare och ambitionen blev nu att dela in staden i zoner där arbetsplatserna låg för sig och bostäderna för sig, men gärna med närhet till grönområden – en filosofi som fortfarande tilltalar många storstadsbor runt om i Sverige.
