Den vackra franska ön blir lätt sommartrång. Tricket är att bege sig till vad korsikanerna själva kallar ”öns ö”, Cap Corse. Följ med!

Färjan från italienska Livorno närmar sig hamnstaden Bastias på Korsikas östkust. Morgonen är så ny att solen knappt börjat måla sitt guld på stadens fästningsväggar. Långsamt glider vi in i marinan mellan bryggorna framför öns handelskammare. När bildäck öppnas spiller fordonen ut och de flesta svänger vänster och sätter sydlig kurs – mot stränderna och de många bergstopparna, varav hela 35 stycken är högre än Kebnekajse.

Vi är ensamma om att svänga höger. Inte för att vi inte är nyfikna på den storslagna skönhet Korsika förfogar över. Utan för att vi hört att i norr, på halvön Cap Corse som sträcker ut sin lilla landtunga i Liguriska havet, är prakten minst lika spektakulär – men med liten trängsel. Således har den fått det lokala smeknamnet ”öns ö”, ett korsikanernas eget Korsika där chansen att stöta på vildsvin är större än att knuffas med chica fastlandsfransoser och rika Rivierapensionärer.

Outforskad natur

Bekräftelsen är omedelbar: söderut ringlar den trista motorvägen, norrut förvandlas väg D80 till en smal körbana. Det innebär att även lugnet blir omedelbart. Hastigheten sjunker till 30 kilometer i timmen, vilket är en behaglig takt att njuta av det svindlande landskapet i. På en ö som mest är ett berg omgivet av vatten, klättrar vi snart uppåt. I väst är halvöns havskant dramatiskt sågtandad och pepprad med små vikar, och det gäller att hålla tungan rätt i mun och ratten rätt i händerna när sluttningar täckta av grönska kryper nära i snäva krökar. Till skillnad från kontinenten är inte Cap Corses byar grupperade runt en kyrka, utan utspridda som hängen på dalarnas flanker. Genom den smaragdgröna maquisen – tätt växande buskskog full av härligt doftande myrten, timjan och salvia – sticker det ibland upp ett torn, några skiffertakstoppar. Runt en sväng möts vi plötsligt av ett mausoleum, runt en annan av en gård.

Gårdar, förresten. Forna dagars korsikaner insåg snabbt att storskaligt jordbruk i detta steniga landskap inte var en idé som skulle bära värst mycket frukt. Under republiken Genua, som inlemmade Korsika i slutet av 1200-talet, blev bönderna på Cap Corse i stället de sjömän som säkerställde trafiken och därmed handeln med fastlandshamnarna. De marina traditionerna präglar landskapet här uppe, uråldriga byar som Barcaggio, Centuri, Nonza och Erbalunga är än i dag bebodda.

Kändistätt hotell

Även om korsikanerna har ett rykte om att nostalgiskt värna sin lokala identitet – ett resultat av att under århundraden ha stått under utsocknes ägodelsdragkamp, från romarna och bysantinerna till pisaner och dagens fransmän – har många av dem sökt lyckan på annat håll. Under missväxtåren på 1800- och 1900-talet emigrerade till exempel hundratals ö-familjer till Amerika. En av dem som senare återvände var affärsmannen Joseph Biaggi. Hans barnbarn Sylvain har uppenbart ärvt sin farfars entreprenörådra; efter att ha investerat i fastigheter på kontinenten bestämde sig den Cap Corse-bördige unge mannen att driva hotell i sina barndomstrakter – och det började med barndomsminnen.

– Jag kan erinra mig mycket av Hôtel le Caribou från då jag var liten. Gigantiska bohemiska fester under vilka det serverades utsökt civet de sanglier, öns berömda vildsvinsgryta, och farfar som gick omkring och serverade basilikalikör, berättar Sylvain Biaggi och räknar upp gäster som syntes i liggaren: Alain Delon, Romy Schneider, Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot.

När Biaggi för ett par år sedan fick höra att Hôtel le Caribou, beläget vid marinan Porticciolo i Cagnano, fått förfalla så till den grad det skulle säljas, bestämde han sig för att göra ett återupplivningsförsök. Tillsammans med Reza Zographos har han omsorgsfullt förvandlat den ålderstigna grande old hotel-damen till en briljant 36-rumspärla med två restauranger, spa och pool. Det har döpts till Misíncu och är det första i sitt slag uppe på udden.

– Vår ambition var att skänka något av södra Korsikas elegans till Cap Corse, ”pas bling bling”. Och att som Cap Corse-korsikan kunna köpa Hôtel le Caribou, det är detsamma som om en parisare skulle köpa Eiffeltornet, skrattar han.

Lokalt vin

Det vanligaste sättet att utforska halvön är att göra som vi gjort, köra väg D80 som en cirkel. Men i mitten reser sig en bergskam med Mont Stellos 1 307 meter som höjdpunkt, och det är utmed dessa sluttningar som druvrankorna trivs. Bland hårnålskurvorna i vindistriktet norr om Saint-Florent når vi Carco och Domaine Antoine Arena. – Pappa pratade inte med mig på tre månader när jag för 40 år sedan berättade att jag skulle avbryta juridikstudierna på fastlandetför att återvända till vår vingård, berättar Antoine och förklarar att det förstås handlade om att fadern önskade sin son mer trygghet än att odla vin på en ö vars vinproduktion, på den tiden, hade en stadig kurva neråt.

Med facit i hand har Antoine och hustrun Marie lyckats. Omkring oss har familjegården vuxit från tre hektar till tretton vilka numera drivs av sönerna Antoine-Marie och Jean-Baptiste. Antoine säger att han funderar på att dra tillbaka sitt varumärke när han går i pension nästa år. Till skillnad från sin egen far är han övertygad om att sönernas vinproduktion kommer att gå utmärkt.

– Men de får förvalta det vidare i eget namn. Jag är mer stolt över deras vin än mitt eget.

Bo

Domaine Misíncu (Cagnano)

Cap Corses enda femstjärniga hotell är en ekolyxig skönhet som vid sidan av mat, dryck och spa erbjuder aktiviteter som yoga, pilates, dykning och vattenskidor.

Hôtel Castel Brando (Erbalunga)

Châteauliknande logi med gott om charm och fashionabelt krimskrams. Fina trädgårdar och pooler, enkel och god mat som paras med regionens bästa viner. castelbrando.com

Le Tomino (Tomino)

Litet boutiquehotell med ynka fem rum. Fantastiska panoramavyer över Rogliano, uppvärmd utomhuspool och liten restaurang som serverar lokala specialiteter. hotelletomino.com.